Jonas Wedin

Minns min första bilduppgift i första klass. Samtliga elever skulle måla en av världens flaggor och jag blev tilldelad Danmark. Hade nog tänkt mig något mer exotiskt, och bad snällt om ett mer roligt land men icke det. Dannebroggen målades med flit så slarvigt och fult, att det resulterade i arg utskällning och givetvis ett nytt mer seriöst försök. Så där tycker jag nog mest att det höll på under skoltiden, konkreta uppgifter som sällan returnerades väl utförda och aldrig uppskattades av uppgiftslämnaren.

Efter gymnasiet skulle jag gå en internationell studentutbildning IB. I utbildningen fanns ämnet ekonomi som jag hade valt men efter en vecka fattade jag det drastiska beslutet att byta ekonomi mot art. Jag var förvånad själv men jag var nog lite skoltrött. Till skillnad från alla tidigare lektioner i bild eller konst eller vad man ska kalla det så fick man göra vad man ville men det var viktigt att man motiverade vad man gjorde, bara 20 verk skulle göras. Kändes inte så mycket till en början men tiden gick och det där med att motivera var svårt. När det var kanske sex veckor kvar till examen hade jag lyckats tillverka en tavla och en halv tavla som bestod av ihoplimmade träbitar.

De övriga i konstgruppen var färdiga eller hade kommit upp i en 18-19 verk. Jag insåg att jag var i knipa men var så illa tvungen att lösa det så de andra ämnena lades åt sidan och jag gick all in i konsten, dag som natt och några få timmars sömn här och där. Efter några dagar upptäckte jag att det här med att måla tavlor var riktigt kul och gav en slags inre frid under själva skapandet. På en kort intensiv tid lyckades jag få ihop de 20 verken men efter det så var jag drabbad eller biten av konsten.

Numera målar jag frivilligt. Om man då ska tala om mina alster så är mina människofigurer lite säregna då man inte kan se händer, fötter eller ansiktet. Vidare har jag en viss förkärlek att använda mig av starka färger och kontraster. I mitt senaste tema skildrar jag det glada, glättiga livet på framsidan av tavlan och på baksidan har jag skildrat framsidan med en betydligt sorgligare framtoning med vitt och svart samt med eld och rök.

Dessa sidor sammanbinds av handbojor då jag vill upplysa åskådaren om att sidorna finns både som tröst och påminnelse. Och skulle det vara så att man vill ignorera den tristare sidan kommer handbojorna tvinga betraktaren att ändå komma ihåg att baksidan finns där.